Lantfrid: Sköna september...

Så var den här,..min favoritmånad. Tyvärr kom den dragandes med en trist förkylning och infektion, och det var en sådan krasslig dag som jag gjorde denna lilla "bakelse" för att pigga upp mitt sinne. Älskar ´Appleblossom` och de fick sällskapa med Mårbackorna som nu åkt på vilohem till i vår. Sen orkade jag inte mer, kröp till kojs för att stiga upp i tid för att förbereda middagen åt familjen.

Här är det förändringar på gång...stora sådana! Kan väl avslöja att det har med en ateljé att göra.

Min kropp skriker; -Nej! Inget mer slit nu! Även om det är roligt!...och vad gör man då? Man omprioriterar. Och resultatet kanske är bättre än man först trodde. Jag har plockat upp mina oljefärgspenslar...som legat bortglömda i evigheter. Nu ska de få skänka mig kreativ lycka och "flow" igen!

...och naturens gåvor behöver man ju inte heller vara så stark för att uppskatta. Hästskon hittades i myllan, syllarna hade helt rostat ihop...så enkelt, så vackert!

Ibland förundras jag över hur vackert det är med falnande skönhet...vilsamhet. Visst är en Kalanchoe i närbild som ett konstverk i sig? Som små, små rosor?

Kärleksört fick jag alltid av min mamma på födelsedagen, det var inte mycket annat som blommade i september. Denna pampiga dam heter ´Matrona´...och så har jag petat ned lite flox som jag hoppas ska trivas!

PLOMMONMARMELAD

...i krukorna på förhösten

Dela och kärna ur din plommonmängd, tillsätt som den gamla regeln 1/3 av den vikten i syltsocker

så är grunden klar. Per total halvkilos sats tillsätter jag två vaniljstänger ELLER 2 tsk bourbonvaniljpulver. Pressa i saften av 1/2 citron.

Nu ska det ges ett kraftigt uppkok under omrörning. Häll sen upp på väl rengjorda, varma burkar och förslut väl. Som vanligt kan man räkna med att det håller sig lätt ett par månader i svale med tanke på socker och syra.

Jag föredrar att hålla nere tillsatser så om marmeladen inte stelnar till sig i marmeladprovet kan man tillsätta ytterligare lite syltsocker och ge ett kok till istället.

Vaniljstänger blir bara så vackra i en större burk!

Marmeladen mår inte dåligt av en skvätt rom.

Jag är fortfarande kär

(Hydrangea)

VECKANS FÖRÄLSKELSE (efter Hydrangean, då...)

Jag blev kär igen till mannens förtret. Färgen var för bra till den dovt rostiga röda ton som jag har för att höja energin i "finrummet", som ju har ljust grå tapeter och i övrigt mycket vitt.

Titta på slitningarna på detta underbara armstöd...Jag får gåshud. Inredningsnörd ut i fingerspetsarna men denna är det totalt målningsförbud på.

En gång en enkel sovschlaf, men för mig en dyrgrip. Kärnan i den nordiska-franska

inredningen tycker jag!

Disken i köket på plats. Sista tunga saken. OCH DEN VAR TUNG, sa de som bar den. Kommer med fantastiska detaljbilder på skönheten senare...Är inte helt säker på att jag inte målar nederdelen vit (och shabbar ner den pyttelite) för jag vill absolut inte "tynga" köket som är så ljust och fridfullt.

ÄPPELCHUTNEY med "bite"

Ett halvt kilo (ca 3 normalstora) äpplen

1 stor gul lök

2 msk olivolja (extra virgin)

1 1/2 msk curry

2 dl socker

1/2 tsk dijon

1 1/2 msk sweet chilisås (eller, om finnes, färsk chili)

11/2 dl ättika

Jag gör på mitt vis; behåll skalet (vitaminerna) på äpplena, klyfta ner dem tunt och strimla löken (det blir vackrare till upplägg om man gör på dessa sätt).

Fräs upp i olja och tillsätt övriga ingredienser när fräset har mjuknat.

Låt puttra en stund, smaka av. Jag tycker om lite bitar, en del vill ha chutneyn mosig, koka så länge du vill.

Förvara precis som marmeladen.

På hösten saktar allting ner.

Lönnarna börjar tona lite grann mot gulgrönt.

Som sagt; ateljé på G. Hängde upp humle mellan bjälkarna i taket, jag ville bara ha det. Det är så fint

även när det har vissnat!

FÖRKYLNINGSKUR:

Naturmedicin, består av lika delar skivad färsk ingefära och färsk citron.

Slå över kokande vatten och låt dra över natten.

Drick sedan tillsammans men ljummen honung.

Jordens mest glupska katt, Skimra...jag har aldrig sett något liknande. Hon äter alltid som om hon inte har sett mat på typ tre veckor (ens en pytteliten näbbmus?!?) Hon äter alltid upp sina små ungars mat. Men det kanske är naturligt, ungefär som att om hon inte får, så kan hon ju inte säkra deras föda. Men medan hon vräker i sig resterna av fläskfilén så får de små kattungarna äckliga åkermöss och små sorkar. Vi får verkligen trixa för att hennes ungar och den andra, steriliserade lågranghonan också ska få något gott ibland...

I morse, efter att inte kunnat sova, gick jag upp för att fotografera soluppgången. Då satt hon på trappen och väntade. Det var nästan knäpp tyst. Man får sina "kattögonblick", visst håller ni med mig, alla kattälskare?